Med soluppgångens tvilling,
Nattlampan bildar spiralgalaxer,
Och ljuset från hallen reflekterar stjärnbilder,
Mångatorna över hamnen reflekterar det astrala skådespelet.
Glömska, drömska nätter.

Mångatorna över hamnen,
Reflekterar astrala skådespel.
Soluppgången och dess tvilling,
Genom glömska, drömska barndomsnätter.

Allt som strålar - tusen åldrar,
Livets vårar - solens ådror.
Utan tårar - liv som strålar,
Världens väntan - vägens längtan.

Fönstret står på glänt,
Och backen ned mot havet är en startramp.
Älvdimmor leker runt benen i en språngmarsch.
Världen vilar och universum är öppet,
Natten är ung och drömmarna vilda.

Med boken där alla dina drömmar samlats,
I en hemmasnickrad eka, seglandes genom etern,
Över mångatorna vid havens slut,
Genom kosmos och drömmarnas portar.

Tellus och hennes syskon,
Skiner genom distanser av rymd.
Storheten blomstrar och planeter slår rot,
Liv som uppstår ur ändlösa moln av sot.

Vindarna tar vid,
Tusen segel mot ingentingheten,
Under skeppets knarrande kropp,
Samlar skuggor stjärnor längs stränderna.

Silverdimmorna tunnas ut,
Världen håller på att vakna.
Universum sluts här åter,
Och stjärnbilder seglar mot nya horisonter.

Rymden speglar dimljusets danser,
Då natten bär träekans sköra kropp.
Ekot ljuder genom distanser,
När allting åter kollapsar.


Flammande horisont,
Dansandes genom soluppgången,
Vakande över en nyfödd dag,
Ännu sovandes -

I sängkammarens stilla dunkel,
Där allting sammanstrålar.
Nattens bravader når sin ände,
Och jordens gryning klämtar på dörren.