Av natt så ung, och drömmar; äldre än galaxer.
Allting är dömt att förbli så evigt oviktigt.

Vårmånens fåror, ärrar, sårar.
Färgen murar mårdens mångfald i multituder, i stormar och skruder.
Burfågelns färgkrans skänker former, skuggor, strålglans.
Sången speglar sorgen i sägen, i fägring; i sommarljuv skönhetsdans,
I fäladens färglösa vansinneskrans.

Drömmen drog döden dumdristigt nära.
Såren sken i sömmar så skära.
Sången skälvde i salens sköra, skinande spegelkalejdoskop.
Avgrundens antåg antogs avgränsa alvaret och dess apokalypsmönster.
Drömmen dog och drog dimmor in över världen fönster.

Med ögon som bara ser död, olämpade att finna någonting bortom jaget och nuet,
Att själsligen förblöda tills varat och intet gifter sig till slut.
I min kamp att övervinna mig själv och mitt eget ramverk,
Kunde jag bara se morgondagens gråmulna dystopier genom strålglansen och regnbågarna.

De amputerade ambitioner som tonar ned mina observationer;
Ett återkommande antagande i mitt jagade livsbejakande -
Att ingenting förblir, är; att intet lever kvar.
Jag kommer somna utan att drömma,
Och lämna alla förhoppningar om en morgondag vid strandkanten.
Då jag träder in, bereder mig och tar steget ut för stupet,
Ovan den långa natten;
Där vi alla samlas med tiden -
Och dansar i den ständiga skuggan av gryningen,
Till jorden slutar spinna och pyramiderna rämnar,

När haven börjar brinna och stjärnorna lämnar,
Och universum andas ut och slocknar där till slut.
Ett avslut oss alla ovälkommet,
Men likväl ej oväntat,
När blickarna så länge frusit mot skyarna,
Utan att se sprickorna som bildats under våra fötter.

Sanden leker genom håret medan askan växer i drivor.
Om tusen miljoner brinner så rör det inte oss.
Universum förblir; ogästvänligt, likgiltigt.
Allt har sin gång.