Vårens tidvatten flydde våra stränder långt innan gryningen,
Allt vi slängt i jordens hav och gömt under de flyktiga sandbankerna,
Växer likt revben från tusen strandade valkadaver,
I ett stinkande makabert porträtt mot en mild ung morgonfasad.

Vattnen viskade och dagsländorna förberedde sig för sin återgång,
De vet att de aldrig får stanna, de vet att tidvattnet inte går att barrikadera.
Erosionen kommer att reducera badbryggan till dess metalliska skelett,
Och de surrande efemärerna lägger sig slutligen ned i det daggvåta sommargräset.

Skogen sjöng oss till sömns, som så många nätter förr,
Välvda i ett töcken av from, ungdomlig pånyttföddhet.

Det växer i bröstet, det håller på att brisera,
Vägen hem är för lång och dörrarna kommer att stå låsta när vi anländer.

Glaset till mitt porträtt har spruckit och färgerna har läckt ut,
Ett intryck, en rörelse, ett tillstånd förevigat på papir,
Ett monument över ett liv - ett stilla ögonblick för våra arkiv.
Om bara erosionen tar detta landmärke efter mig,
Så lever jag bortom mig själv och över nästa horisont.

Om jag bara överlever mig själv - har jag besegrat mitt eget kretslopp?
Kommer kistan i marken att vara tom när arkeologer en dag finner den?
Om jag bara överlever mig själv - har jag då överstigit min existens?
Kommer pyramiderna jag byggt, sten för sten, över min bara rygg,
Att forma mitt namn och föreviga mig i odödligheten?

Det finns ingenting kvar, varken av dig mig eller världen,
Askan ligger i högar utanför fönstret, kan du inte se det?
Världen står i band och ingen överlevde.